Kemin på väg att försvinna i Sverige
2010-05-07
Krönika ur Kemivärlden Biotech med Kemisk Tidskrift nummer 4 2010.
Det ser inte alls bra ut för grundläggande kemi i Sverige. Ämnets ökade
spridning tycks paradoxalt nog leda till dess död, skriver Lars Kloo.
I början av 2009 publicerade Vetenskapsrådet (VR) en rapport (VR 2008:15) från en internationell utvärdering av ämnet oorganisk kemi i Sverige. Titeln på VRs pressmeddelande var ’Oorganisk kemi utvärderat: Bra men inte i den internationella forskningsfronten’. Detta är en journalistiskt tillspetsad rubrik, vilken både är fel och rätt på samma gång.
Å ena sidan är inte utfallet för oorganisk kemi så mycket mer alarmerande än utvärderingarna för t ex fysikalisk eller teoretisk kemi några år tidigare. Å andra sidan är situationen för oorganisk kemi, liksom för de andra grundläggande ämnena i kemi, fysik och matematik i Sverige mycket problematisk. Oorganisk kemi får här fungera som varningsflagga, ett symptom på en ohållbar situation, och rubriken är därför i ett mer allmänt perspektiv helt rättvisande. Samtidigt ser vi en tydlig trend där avdelningar inom grundläggande ämnen läggs ner eller omformas till mer tillämpade ämnen. Exempel är lärosätena i Lund och Göteborg, där oorganisk kemi inte längre finns som avdelning, samtidigt som avdelningar inom materialkemi och miljökemi bildats.
De grundläggande ämnena i Sverige, särskilt vid de tekniska universiteten, står idag inför en existentiell kris. Nedan följer en kort analys av två av de viktigaste orsakerna till varför grundläggande ämnen som oorganisk kemi idag är på väg att försvinna i Sverige. Noterbart är att detta är ett strikt nationellt fenomen; internationellt är oorganisk kemi starkare än på årtionden p g a kopplingen mellan grundläggande forskning och tillämpade forskningsområden som nanoteknik.
Brist på nytta. Ämnen med namn som materialkemi, miljökemi eller nanokemi ’äger’ forskningsmål med en tydlig nytta. Man bedriver en verksamhet med ett övergripande mål, såsom att bekämpa cancer med målsökande nanopartiklar, utforma solceller för att lösa världens energibehov, lösa miljöproblem med specifika kemiska sensorer osv.
Ett grundläggande ämne har som främsta uppgift att utveckla ämnet i sig, öka kunskapen, finna nya syntesvägar, nya material, nya insikter mm. Utan uppenbar och omedelbar nytta!
Idag är detta inte ett tillräckligt skäl för någon forskningsfinansiär utom möjligen den egna fakulteten och VR, och oftast inte ens för dem.
Det bör genast noteras att grundläggande verksamhet inte diskvalificerar mer tillämpad forskning i gränsområdena mot både andra discipliner och industri. Dock måste de senare aktiviteterna utgöra ett komplement till kärnverksamheten; inte en huvudverksamhet.
Det paradoxala är alltså att samtidigt som den oorganiska kemin används inom allt fler tillämpade områden, så avvecklas metodiskt den inomvetenskapliga forskningen i ämnet. Själva förutsättningen, kunskapsbasen, för effektiv, tillämpad forskning försvinner.
Situationen för ämnet kemi i sin helhet är snarlik. Samtidigt som kemin griper in i allt fler angränsande ämnen, såsom molekylär biologi, miljövetenskap, materialvetenskap m fl, så blir antalet studenter inom ämnet kemi färre, antalet undervisningstimmar inom kemi i skolan färre, anslag och bidrag till grundläggande forskning krymper osv.
Ämnets ökade spridning, ökade nytta under andra namn, tycks paradoxalt nog leda till dess död. Kanske ligger en del av problematiken i själva namnet ’kemi’, vilket lider av en historisk belastning. Kanske håller kemin på att omvandlas till ett stödämne åt andra discipliner utan egen inomvetenskaplig utveckling.
Brist på ansvar. Lärosätena har ett skenbart eget val med avseende på vilka ämnen som ska finnas representerade inom undervisning och forskning. Med tanke på att den externa finansieringen av våra svenska universitet utgör huvuddelen av intäkterna - vid KTH i Stockholm minst 2/3 - så är det uppenbart att lärosäten inte längre styrs av interna strategiska mål utan helt av de externa finansiärernas mål. Hur ska du kunna styra en verksamhet strategiskt, när du själv står för mindre än 1/3 av intäkterna och samtidigt har politiska krav på både produktivitet och bokslut i balans? I princip alla lärosäten tillämpar fördelningskriterier av i grunden otillräckliga fakultetsmedel baserade på produktivitet och extern finansiering, vilka båda är intimt sammanlänkade. Resultatet blir att också huvuddelen av de interna resurserna, fakultetsmedlen, hamnar hos ämnen med stor andel extern finansiering. De grundläggande ämnena med i princip endast en extern finansiär (VR) kommer med nödvändighet att förlora i denna interna konkurrens. Lärosätena tar således inte ansvar för de grundläggande ämnena, och kan kanske inte göra det pga de villkor under vilka verksamheten bedrivs. Kraven på specialisering av lärosätena fungerar sannolikt som en ytterligare drivkraft.
De indirekta och mer omedelbara konsekvenserna är att svenska forskargrupper får allt svårare att hävda sig i internationell konkurrens. Utfallet av VRs utvärdering av ämnet oorganisk kemi i Sverige är därför varken en överraskning eller ett unikt fall. De direkta och mer smygande konsekvenserna är att lärosätena i framtiden kommer att bedriva undervisning utan viktiga grundläggande ämnen. Kanske framtidens utbildning blir i miljö, energi eller nano utan inslag av grundläggande kemi, fysik och matematik?
Av Lars Kloo, professor i oorganisk kemi, Kungliga Tekniska högskolan KTH
