Indien - nästa riktigt stora gruvland?

2010-03-10

Krönika ur Kemivärlden Biotech med Kemisk Tidskrift nummer 3 2010
 
Bilden av Kina och Indien som tunga drivlok för världsekonomin matas vi ständigt med. Men få känner till att de tillhör de 10 största gruvnationerna globalt. Samtidigt som de efterfrågar metaller och mineral producerar de också stora volymer. Kina är nummer 1 bland världens metallproducenter, Brasilien trea, Ryssland sexa och sist bland BRIC-länderna Indien, på åttonde plats. Indien står för 5.24 % av det totala värdet av världens gruvproduktion på gruvstadiet. Sverige hamnar på 17e plats med 0,71 %. I Europa är både Ukraina och Polen större.
 
Indien är, liksom Kina, ett land med stora kontraster i gruvindustrin. Jämsides med toppmoderna anläggningar sker en stor del av produktionen i mycket små gruvor som inte ens är mekaniserade. Trots detta eller kanske snarare på grund av detta går det snabbt att öka produktionen när efterfrågan stiger som under den långa boomen fram till 2008. Indiens järnmalmsproduktion steg från 75 miljoner ton (Mt) 2000 till 214 Mt 2009. Under samma period steg exporten från 35 till 101 Mt. 
 
På en järnmalmskonferens anordnad i Kolkata nyligen av den indiska tidskriften Journal of Mines, Metals & Fuels i samarbete med Raw Materials Group stod det klart att en fortsatt kraftig expansion av främst järnmalmsproduktionen ser ut att bli möjlig. 500 miljoner ton, dvs mer än en fördubbling fram till 2020, sågs som realistiskt. Hittills har produktion och framförallt export begränsats av politiska skäl, bl a genom exporttullar och krav på att nya järnmalmsgruvor bara får öppnas av stålverk med sin produktion i Indien. Men det är uppenbart att en diskussion om hur kloka dessa beslut är har påbörjats. Istället hävdas att det gäller att använda modern teknologi och göra sunda bedömningar av hur största möjliga värden skapas för landet: hur stor bör den lokala stålproduktionen vara och hur mycket järnmalm ska exporteras. Det är inte möjligt att a priori hävda att det ena, stålproduktion, eller det andra, järnmalmsexport, skulle vara den bästa vägen. I länder och regioner så olika som Minas Gerais i Brasilien, Western Australia och i Norrbotten i Sverige har en industrialiering skett baserad på järnmalmsexport.    
 
Det finns stora risker i att försöka kombinera stål- och järnmalmsproduktion i samma organisation. Järnmalmsbrytning handlar om att producera konstant kvalitet till lägsta möjliga kostnad, år ut och år in. En stålproducent å andra sidan måste vara marknadsinriktad och följa marknadens behov både vad gäller kvalitet och kvantitet. Det är inte bevisat att stålverk med egna järnmalms- och kolgruvor klarar sig bättre än de som köper sin råvara på öppna marknaden. Vad som anses bäst varierar i takt med priserna på malm och kol i förhållande till stålpriserna. Under senare år med höga malmpriser har en integrering bakåt setts som fördelaktig av många stålproducenter med ArcelorMittal i spetsen. Men det är inte många år sedan Arcelor sålde av alla sina brasilianska järnmalmsgruvor när integrering bakåt inte var på modet.
 
Indien har enorma tillgångar av högkvalitativ järnmalm. Totalt finns 26 miljarder ton malm varav 15 miljarder ton hematit och 11 miljarder magnetit vid en cut-off på 55 %. Det är högvärdig malm och av hematiten har nästan 60 % en halt på över 62 % och 45 % är styckemalm. Volymerna är dessutom med största säkerhet underskattade då ingen modern systematisk prospektering har gjorts.
 
Samtidigt finns många hinder på vägen till en ökad järnmalmsbrytning och lokal stålproduktion samt en ökad export av järnmalm i en lämplig kombination. Ett antal av de många politiska motsättningarna kring utnyttjandet av landets mineraltillgångar kan lösas med ett antal kompromisser bla:

•    Minerallagarna ses över så att de ger den som hittar en mineralfyndighet rätten att starta en gruva.

•    Markanvändningsfrågor måste kunna hanteras systematiskt och på ett balanserat sätt.

•    Den bristfälliga infrastrukturen, vägar, järnvägar och kraftförsörjning, måste åtgärdas.

Dessutom måste branschens struktur förämdras och konsolideras. Detta är stora utmaningar som inte kommer att lösas i en handvändning.

Men här ligger också stora möjligheter för svensk export av kunskap, teknologi och hårdvara. Den svenska modellen att reglera gruvindustrin via Bergsstaten, lösa miljöproblem och inte minst driva effektiva gruvor med låga kostnader skulle kunna bli en viktig del i processen i Indien. De svenska erfarenheterna skulle kunna bidra till att modernisera Indiens gruvindustri och göra den mera hållbar. Det svenska intiativet Mining for Development skulle passa Indien som hand i handske.
 
Indiens produktion av metaller 2008 framgår av tabellen nedan med Sverige som jämförelseobjekt:

Källa: Raw Materials Data, Stockholm 2010. 
 
Karta: Värdet av världens gruvproduktion år 2008, i procent, per metall. 

Av Magnus Ericsson, Raw Materials Group, Kolkata, Indien, januari 2010.
 
 

Tipsa en vän

---