Kemister underkänner CO2-analyser
2007-12-13
Att CO2-halten är rekordhög grundas på felaktiga mätmetoder och IPCC
ignorerar tillförlitliga kemiska analyser, menar kärnkemiprofessorn
Jan-Olov Liljenzin. Meteorologiprofessorn Henning Rodhe avfärdar dock
kritiken som oseriös.
Inte bara IPCC (International Panel of Climate Change) varnar för höga koldioxidhalter. I en rapport varnar World Meterological Organization (WMO) för att halten CO2 i atmosfären 2006 var den högsta som någonsin uppmätts, 381,2 ppm (parts per million), jämfört med ca 280 ppm i slutet av 1800-talet.
Men Jan-Olov Liljenzin, professor emeritus i kärnkemi vid Chalmers, håller inte med.
– Det är ett fruktansvärt bedrägeri, det skrämmer mig nästan.
Han menar att analyserna som beräkningarna grundar sig på är felaktiga.
– Koldioxidhalten har mätts i luftbubblor i iskärnor från Antarktis, en mätmetod som inte fungerar. Koldioxiden bildar CO2-hydrater och det går inte att få ut all CO2, så iskärnemätningar är konsekvent för låga.
Liljenzin refererar till en artikel i Energy & Environment från 2007 av Ernst-Georg Beck, som sammanställt omkring 90 000 kemiska analyser av CO2 i atmosfären sedan 1812, som visar att CO2-halten överstigit 400 ppm vid tre tillfällen (1825, 1857 och senast 1842).
Enligt Becks artikel har koldioxidhalten inte varit så låg som 280 ppm sedan man började göra kemiska analyser av CO2-halterna, i början av 1800-talet. De har däremot varit betydligt högre än nu, senast på 1940-talet.
Figur med Ernst-Georg Becks sammanställning av kemiska analyser,
sammanfogad med de moderna kemiska analyserna. Illustration: Jan-Olov
Liljenzin.
Jan-Olov Liljenzin upptäckte det han kallar för ett bedrägeri 2002 när han i en tentamen bad sina studenter räkna ut hur mycket av koldioxiden i atmosfären som kommer från mänskliga aktiviteter. Det visade sig vara omkring 4 procent.
– Jag blev väldigt förvånad, man tror ju att det man läser om CO2-halten i tidningarna stämmer. Men när man jobbar har man ingen tid att kolla upp fakta. Men jag fann flera tillförlitliga personer som säger samma sak.
De kemiska analyserna har sorterats bort ur IPCCs bedömning, menar Liljenzin, för att de inte stämmer med den politiska agendan.
– Det står till och med i föreskrifterna för rapporten att resultaten ska anpassas till de politiska målsättningarna.
– Jag är rädd för är att sådana här bedrägerier slår tillbaka och skadskjuter miljörörelsen, så att ingen tar de riktiga klimatfrågorna på allvar, som att man måste hushålla med jordens resurser.
OSERIÖS DEBATT
Henning Rodhe är professor i kemisk meteorologi vid Stockholms universitet. Han tycker att Jan-Olov Liljenzins kritik är oseriös.
- Jan-Olov Liljenzin verkar inte ha läst litteraturen på området. En överväldigande mängd data och forskning stödjer den bild av koldioxidens variationer som presenteras i bl a den senaste rapporten från FNs klimatpanel (IPCC). Det är fullständigt osannolikt att koldioxidhalten skulle ha varierat så mycket som Beck och Liljenzin påstår, säger Henning Rodhe.
Han menar att det stämmer att människans CO2-bidrag till atmosfären ligger på omkring 4-5 procent jämfört med de naturliga flödena av koldioxid till och från atmosfären, men att detta stämmer mycket väl med den uppmätta ökningen av koldioxidhalten .
– Eftersom de naturliga flödena är väl balanserade skapar människans extra tillskott en obalans som leder till en ökning i atmosfären.
Om all koldioxid som människan släppt ut sedan 1800-talet skulle ha stannat i atmosfären så hade halten stigit från 280 ppm till omkring 500 ppm idag. Men mycket har tagits upp av havet, och därför har effekten dämpats så att halten idag är ca 380 ppm.
Henning Rodhe är även kritisk till den artikel som Beck publicerat, som sammanställer de senaste 200 årens kemiska mätningar i atmosfären.
– Många av de kemiska mätningarna har gjorts i närheten av städer och är helt enkelt inte representativa för atmosfären i stort. Att halten CO2 skulle ha varierat från 300 till 450 och tillbaka igen på några år kring 1940-talet är helt orimligt, CO2 – halten kan inte variera så mycket på bara några år. Var skulle sådana gigantiska mängder komma ifrån och vart skulle de ta vägen?
Även Erland Källén, professor i dynamisk meteorologi vid Stockholms universitet och ledamot i IPCC, är skeptisk till Jan-Olov Liljenzins kritik. Han kommenterar debattinlägget:
”Liljenzins kommentarer är mycket märkliga, artikeln av Beck från 2007 har jag läst och den innehåller en rad konstigheter. De koldioxidmätningar som görs regelbundet världen runt bygger inte på iskärnor, däremot har iskärnemätningar verifierats mot oberoende mätmetoder under den tidsperiod då båda funnits tillhanda. Liljenzin verkar helt obekant med den litteratur som finns på området, framförallt klassiska artiklar av Keeling och Bolin.”
FLERA SKEPTIKER
Sven Kullander, professor emeritus i högenergifysik och ordförande i KVAs energiutskott, har hört talas om debatten, men vill inte kommentera iskärnemetoden .
– Jan-Olov Liljenzin är en mycket trovärdig och seriös forskare inom sitt område, och han är inte ensam om att hävda att iskärnemetoden inte ger rättvisande resultat, men det är inte riktigt hans område, säger Sven Kullander.
En annan forskare som ställer sig skeptisk till iskärnemetoden är Peter Stilbs, professor i fysikalisk kemi på KTH. Han kritiserar framför allt den kemiska osäkerheten i mätmetoden.
– Is är inget fullständigt kristallint material och gaser som koldioxid vandrar i isen. Dessutom finns inte koldioxid i sin normala form vid högt tryck utan bildar andra kemiska föreningar. Rent kemiskt är det därför inte en säker metod. Dessutom har de som gör iskärnemätningarna totalt monopol på metoden, det går inte att testa deras metod.
Peter Stilbs refererar till en artikel av Jaworowski m fl i tidskriften The Science of the Total Environment från 1992, som uppmärksammar att iskärnemetoden modifierats för att passa kurvan baserad på de ”moderna” kemiska analyser som gjorts med Keelings mätmetod sedan 1958. Kurvan har enligt artikeln helt enkelt flyttats 80 år på tidsskalan (se figur).
Figur 10 ur Jaworowskis artikel från 1992, som visar hur mätkurvan förskjutits 80 år för att passa de moderna mätningarna.
– Så kan man inte göra, och ändå är den här metoden accepterad. IPCC känner mycket väl till de kemiska mätdata som visar att koldioxidhalten varierat stort de senaste 200 åren, men har valt att avfärda dem som strunt. Det är över 200 vetenskapliga publikationer som bara ignoreras, säger Peter Stilbs.
Han är även kritisk till hur kritiken bemöts.
– Ur rent kemisk synpunkt är jag kritisk till iskärnemätningar av gashalter så långt som 600 000 år tillbaka i tiden. Ingenting ligger stilla så länge. Det är en massa konstigheter med koldioxidanalyserna, och ifrågasätter man metoderna så blir man avfärdad som oseriös.
Hilda Hultén
Läs mer:
Naturlig förklaring till uppvärmningen 2007-12-18
Jan-Olov Liljenzins debattinlägg "vansinne att koldioxidhalten accelererar" med flera referenser 2007-11-20
Koldioxidhalten accelererar 2007-10-31
(chemicalnet.se)
